En berättelse äldre än ord – ett arktiskt narrativ att värna om

Den arktiska delen av Sverige är ett landskap som först formades av inlandsisen. Sedan av de djur och människor som vågade sig till den yttersta gränsen, till frontlinjen av isen. Även i den arktiska delen av Sverige finns på så sätt en gemensam berättelse äldre än ord. Ett arktiskt narrativ att värna om.

Ingela Bergman var tidigare chef på Silvermuseet och den som skapade Institutet för arktisk landskapsforskning, INSARC, i Arjeplog. 1998 hittade Ingela en bosättning vid Dumpokjauratj. Vägen till fyndet är nästan för lång för att berättas. Men förenklat så förstod Ingela att landhöjningen vid kusten även påverkat landskapet inåt landet. De äldsta boplatserna som hon sökte skulle inte ligga direkt vid vattnet, de borde ligga en bit upp i skogen. Lämningar efter boplatser som förflyttats av tio tusen år av landhöjning, av jordskorpans vilja att sträcka på sig sedan den kilometertjocka isen tryckt ned den.

När Ingela nästan givit upp i sitt sökande kom hon till Dumpokjauratj. Det var ett kalhygge, markberedningsmaskinen hade kastat upp några stenar. Ingela tyckte att hon såg något bekant över stenarna: Var de inte påverkade av eld? Hade de inte utgjort en härd? Hade de inte spruckit onaturligt? Där upptäckte hon en bosättning som visade sig vara 9800 år gammal. Som fördjupade den arktiska historien och tvingade vår Nationalatlas att revideras. För här, i Arjeplog, var det inte istid för 9800 år sedan, här växte i stället havtornsträd och humle. Det hade ingen trott.

– Men det märkligaste ändå, av allt med det här, är förändringen i samhället, eller i samhällsdebatten, säger Ingela och ser ut över landet.

– Förut, när jag visade Dumpokjauratj för människor så frågade de alltid: ”Men hur hade de det?” ”Hur levde de?”.

– Numera är första frågan i princip alltid: ”Vilka var först?”.

Dessa diskussioner om markanvändning har satt djupa spår. Skapat ett slags exkluderande anspråk på förhistorien, som inte på något sätt är bra. Ingela säger:

– Jag brukar vända på frågan och i stället fråga vilka som kom sist – och svaret är givet: den svenska staten och dess företrädare.

Det är inte oviktigt att ha med sig perspektivet av att någon annan varit före på en plats. Det är till och med klokt att försöka upptäcka sin historia. Churchill lär ha sagt att ”ju längre bak du kan se, ju längre fram kan du också skåda”. På så sätt kan historien peka ut en gemensam väg framåt. För alla kommer vi från någon annanstans.

Om en plats varit bebodd i 9800 år – är det då vildmark?

Silvermuseet i Arjeplog. I källaren bredvid rummet med silversamlingarna finns utställningen om jägarfolken, det som ibland förenklat kallas ”stenåldersfolket”. I samlingen finns en björngrav. Den som haft möjlighet att besöka Hokkaido i Japan, i den lilla byn Asahikawa vet att där också finns ett museum med en björngrav. Det tätbefolkade Japan har en stor björnpopulation. På huvudön Honshu finns gott om svartbjörn medan Hokkaido har brunbjörn.

Skillnaden mellan Asien och Arktis syns i björnbestånden. I två så geografiskt åtskilda kulturer, det samiska vid Skanderna och hos Ainu på Hokkaido, har samma vördnad för björnen vuxit fram. Och i båda kulturernas föreställningsvärld och tro har björnen en central roll. Här på Silvermuseet finns mängder av tidiga spår av mänsklig aktivitet från platsen. 9800 år gamla spår av homosapiens närvaro.

Det är ett uttjatat uttryck, vildmark. Trots det återkommer det med jämna rum i konversationerna. Men om en plats varit bebodd i tio tusen år, borde det inte räcka för att sluta använda ordet? Och i stället förundras över att människorna som levde här då, levde på ett sådant sätt att människor än idag upplever att ingen har varit här tidigare. Ett regenerativt synsätt över generationerna. Ett långsamt förändrat kulturlandskap. Och en vördnad inför naturkrafterna.

Ainufolket är norra Japans urfolk. På Hokkaido, där staden Sapporo ligger, håller de försiktigt på att återerövra sitt ursprung och tradition. Under tusentals år har deras kultur aktivt förminskats av de styrande. Det är först nu som en kulturell renässans skett och ainufolket fått en rättmätig plats. De flesta är kanske bekanta med ordet shogun. Men tvärtemot Hollywoods sinnebild av en frihetskämpe, var dessa shogun anställda av kejsaren för att genomföra fälttåg mot ainufolket. Översatt betyder shogun ”fältherre som kväser barbarer”.

Shogun och därefter Edofolkets era höll på att utrota ainufolket och dess kultur. Under Edoregimen förbjöds språket. Tongångarna känns igen världen över. Idag har Japan erkänt ainu som sitt urfolk. Men hur tar man plats, när man samtidigt håller på att återupptäcka sin egen kultur? Det är komplicerat och det är lätt att kulturell appropriering sker. Det är lätt att förvandlas till ett visningsexemplar på museet och inte en levande del av samhällets innersta. Trots allt, så sakta, håller det japanska samhället på att återupptäcka nya men urgamla traditioner och kunskap.

Urfolk med likheter – trots tusentals kilometers avstånd

Det som är slående, när guiden Hisae Kawamura, under Adventure Travel Trade Associations årliga kongress på Hokkaido, visar lite av ainufolkets liv och kultur är att det finns så många likheter mellan dem och den samiska kulturen tusentals kilometer bort. Synen och vördnaden för björnen – en gammal björngrav – är bara en tydlig sak. För båda dessa kulturer, åtskilda av hela Sibirien, är björnen mer än bara ett djur, snarare en gudom. När Hisae får frågan om också hjort och lax räknades som gudomliga säger han:

– Nej, inte alls. De fanns i överflöd. Det var bara mat.

Ainufolket gjorde skinnskor av laxskinn. Även här kom allt till användning, from ”nose to tail”.

Berget Daisetsu, som Hisae guidar på, är inte bara ett berg utan en plats för vördnad. Namnet betyder helt enkelt: ”gudarnas festsal”. Namnet ger berget en mening. Precis som samiska namn på platser hemmavid också gör. I ainukulturen är människor och gudar på samma nivå. Ainu ber inte till sina gudar, de köpslår. Enligt Hisae är det en ”wheeling and dealing” som försiggår. Det gäller att skapa balans i allt. Och balans, eller harmoni, är ett nyckelord. Ainu vill skapa balans med gudarna, med sig själv och med den natur som finns runt omkring. Ett vanligt asiatiskt uttryck som många känner till är det kinesiska feng-shui. Japan kallar harmoni för ”wa”. Och även Korea har sin egen variant kallad: pungsu jiri. Vilket handlar mer om att harmoniera spirituella och materiella energier från bergen/naturen än om hur du placerar möbler så att de ska bidra till personlig lycka. Att låta utsidan av hemmet, bergets energi, också vara en del av insidan av hemmet. Att vara ett med naturen, även inne.

Besöksnäring genom ursprungsfolkens perspektiv

Paula Amos, från organisationen Indigenous Tourism BC, har jobbat med besöksnäring genom ursprungsfolkens perspektiv i mer än 25 år. Men hon säger att det är först nu, de senaste fem åren som det verkligen tagit fart. Och detta, till viss del, på grund av den skandal som drabbade Kanada när det visade sig att hundratals barn, från urfolken, begravts runt om i landet utan gravsättning. De hade mer eller mindre slängts i soporna, eller grävts ner i skogen. Detta skakade om hela den kanadensiska nationen.

British Colombia, där Paula jobbar, blev sedan den första provinsen i Kanada som tog fram en avsiktsförklaring grundad på FN:s deklaration om urfolkens rättigheter. Men Paula säger att det ändå handlar om framtiden, allas framtid. Att tillsammans med urfolken skapa mätbara och handgripliga mål för hur försoningsprocessen, som landet bestämt sig vara i, ska gå vidare. Allt för en bättre framtid för alla.

– Det som förändrats under dessa 25 år som jag jobbat är varken visionen eller missionen vi haft. Den har letts av urfolkens värderingar hela tiden. Det som nu förändrats är att också resten av samhället förstått vikten av detta mer hänsynsfulla synsätt, säger Paula när frågan ställs på Destination BC:s huvudkontor i Vancouver.

Paula är där med Karen Tunkara, som jobbar med frågor kring ursprungsfolk för provinsens destinationsbolag Destination BC.

– Vi har också sett ett ökat intresse för den här typen av turism de senaste åren. Människor från hela världen är intresserade av urfolkens synsätt, säger Karen.

– Ja, det är därför vi sjösatt en ny kampanj, eller ska jag kalla det arbetsmodell, fyller Paula i.

– Vi kallar kampanjen Our story. Your experience. Och går helt enkelt ut på att vi vill berätta vår story som den är. Idag finns fler än 160 olika företag drivna av människor från urfolk runt om i BC. Det handlar om allt från lokala fiskare, kulturbärare eller vinodlare. Det enda som krävs är att du vill sitta ned och höra på. Att du är intresserad av urfolkens berättelse. För den är annorlunda och spännande.

Sjön som håller på att försvinna

Ingela Bergman pekar på den kniv och det brynsten som hon fann i Dumpokjauratj. Det är en hisnande tanke att de är 9800 år gamla lämningar som finns i museiskåpet. När Ingela funnit platsen frågade hon en same om vad Dumpokjauratj egentligen betyder.

– Ja, sa han, och tänkte efter… det betyder nog: ”sjön som håller på att försvinna”.

Ingela berättar att hon blev tagen av svaret. Det var ju därför hon sökt sig dit. Till en plats som tidigare legat vid vattnet, men som nu förflyttats in i skogen. Idag har utgrävningen fyllts igen och återställts.

– Ja, för en tid var vi hembjudna till dem som levde för snart tio tusen år sedan. Men sedan blev det hög tid för oss att återvända så att de fick ha sitt hem ifred, säger hon.

– Men en annan sak som hände var att, något år efter att jag gjort utgrävningen, kom en äldre man in på museet. Han var lite nedstämd. Han sa att han hade spelat in sin mors jojkar och att han visste att hon brukade jojka om en sjö som höll på att försvinna. Han sa att han hade tänkt att jag skulle få ta del av den jojken men nu kunde han inte hitta just det bandet. Han kände ändå att han ville berätta för mig att sjön fanns i människornas medvetande, i jojken.

– Även det var väldigt starkt. Så när jag ser den här kniven och brynstenen kan jag inte låta bli att tänka på hur spännande det var att få vara hemma hos dem i Dumpokjauratj. Och hur mycket nytt jag fick lära om min egen plats. På så sätt blev besöket, arkeologin, också en berättelse äldre än ord.