En regenerativ resa från Harads till New Orleans – via Nattavaara, Vancouver och Kangosfors

Besöksnäringen kritiseras ibland för sitt negativa bidrag till miljö och hållbarhet. Men besöksnäring, rätt utförd, har all möjlighet att vara en regenerativ kraft för platsen den verkar på. I ett antal artiklar vill Swedish Lapland Visitors Board belysa några av de initiativ som näringen tagit – för en mer social, ekonomisk och miljömässig hållbarhet.

På Svantes Bistro och Café i Harads är det fullt till lunch. Det serveras kåldolmar denna dag. Där sitter bybor, några i varselkläder, några utan. Där sitter också människor i Moonboots och pälsmössa, onekligen från en annan del av världen. Och så vi, som bara passerar längs väg 97 på väg mellan Jokkmokk och Boden. Caféet hade stängt under många år. Men då bestämde sig koncernen bakom Svantes Vilt för en nystart.

– Det är klart att Treehotel och Arctic Bath har betytt en del för det beslutet. Hotellen har påverkat Edeforsbygden. Men för byborna blir dessa aldrig till en naturlig samlingsplats. Och det var det vi ville skapa, en mötesplats för oss som bor här och samtidigt för hela världen, säger Andreas Renberg vd på Svantes Vilt och en av initiativtagarna till den återuppväckta bistron.

Edeforsbygden var en gång i tiden en stor del av den svenska statskassans ekonomiska nav. Laxfisket i Edeforsen var orsaken till Luleås stadsflytt, för 400 år sedan, liksom att det byggde Uppsala universitet och domkyrka. Men som för så många andra byar och samhällen i inlandet blev det allt svårare att attrahera människor att bo kvar. Och med besökare var det inte bättre beställt. En dag fick Britta och Kent Lindvall en snilleblixt och Treehotel föddes. Historien om hur några trähus i skogen ovanför Harads blev en världsattraktion, dit popstjärnor och filmskådisar av alla sorter hittar, är välbekant. Trähusen, designade av Skandinaviens mest kända arkitekter, blev en snackis. Och sedan byggdes spa-hotellet Arctic Bath. Plötsligt var Harads, i Bodens kommun, en av världens coolaste mikro-destinationer.

Men tillbaka till Svantes, till buffén med kåldolmar, till folk i skyddsskor eller Moonboots. Juan Handal kom som flykting från Palestina för drygt 20 år sedan. Han fick jobb på Svantes Vilt. Idag är han delägare i Svantes Vilt, han har flera fastigheter i byn, bland annat där cafeét ligger och han driver en städ- och tvättservice. Tvätteriet, det enda privatägda i norra Sverige, hade i princip två kunder, Arctic Bath och Treehotel. Juan säger:

– Ja, det började med att Peter [Engström] på Arctic Bath sa att de behövde ett lokalt tvätteri. Jag köpte en tvättmaskin och en torktumlare. Då började jag också tvätta åt privatpersoner, till äldre som inte orkade. Det var uppskattat.

– När de nya ägarna på Treehotel sa att även de ville att vi skulle göra deras tvätt, så kunde vi bygga ut.

– Så ja, ett lokalt tvätteri i Harads beror absolut på att Arctic Bath frågade oss. Men sedan har vi utvecklat. Idag jobbar mer än 20 personer på vår städ- och tvättservice och den senaste kunden vi fick kontrakt med sa att vi: ”nog snart får bygga ut igen”.

Det pratas ofta om social hållbarhet. Men vad innebär det? Ett av de mer omtalade exemplen, om vi lyfter blicken internationellt, som brukar nämnas är hotellet Skwachàys Lodge i Vancouver. När det öppnades 2012 blev det snabbt internationellt känt. Världens press skrev om det, priser delades ut. Hela syftet med Skwachàys är dubbelt. Dels att tillhandahålla boende till artister för British Colombias urfolks-kommunitet. Dels ett galleri, en försäljningsyta, för de som skapar som ett sätt att motverka kulturell appropriering. Vad som skedde var helt enkelt att en gammal hotellbyggnad byggdes om till ett boutiquehotell, mitt i Vancouver där halva byggnaden, 20 rum, blev hotell och den andra halvan blev lägenheter för olika ”artists-in-residence” att bo i.

Caroline Phelps är hotellets Program Coordinator för the Artists In Residence Program. Hon är själv konstnär och har en stark känsla för artisternas välmående. Och när jag frågar henne om vad hon känner inför hotellet hon driver är svaret självklart.

– Jag är mest stolt över artisterna, över den utveckling som de ges och som de tar. På Skwachàys bor inte bara konstnärer, vi har filmfolk, författare och andra också.

– På den senaste Vancouver Fashion Week fanns flera av våra designers representerade. Så just nu hoppas jag mest på en internationell filmfestival för urfolk, säger hon.

En annan entreprenör som också gjort sig ett namn för ett stort socialt engagemang är Café Reconcile i New Orleans. Caféet är en non-profit vars verksamhet går ut på att lära unga, ofta hemlösa från gatan, att jobba på restaurang. Och bara för att ett företag har sociala ambitioner och inte är vinstdrivande behöver det inte innebära att man tummar på målsättning och ambition. När New York Times, i september 2023, kom ut med sin lista över vilka 50 restauranger i USA som du ska äta på så var Café Reconcile med på listan. Eller som Juan Handal säger, när vi är på väg att avsluta vår intervju i Harads, om ambitioner och möjlighet att ge tillbaka till platsen.

– Av Svante lärde jag mig en verkligt viktig sak. Han sa alltid: ”Du måste göra ditt bästa med varje styckbit. För det är enda sättet att få bra kvalitet”.

– Det måste vara ambitionen i allting. 

Från Harads, över skogen, till Nattavaara är det drygt 90 minuters bilkörning på småvägar. Här driver Silke och Dirk Hagenbuch Vildmarksbyn Solberget. En gård dit människor från Europa söker sig för att uppleva naturen på ett småbruk i inlandet. Helt enkelt: hur är det att leva en vecka av sitt liv utan ström och rinnande vatten. Dirk var 24 år när han kom till Sverige första gången. Sedan, när han studerade på universitet, organiserade han resor till Solberget för grupper. Och när han var klar med studierna flyttade han till Nattavaara.

– Jag har haft alla jobb som går att ha i inlandet, från gruvan till socialarbetare. Men när de gamla ägarna av Solberget avvecklade köpte jag det och startade verksamheten.

Dirks samhällsengagemang började med att skolan i Nattavvara skulle läggas ned. Han engagerade sig mot det beslutet. (Har din fru fött två barn i en Volvo 245 mellan Nattavaara och Gällivare så kanske du vill att skola och barnomsorg ska finnas kvar i byn). Men skolan lades ned, ett bakslag. Det var starten på flera utmaningar som sedan skulle följa.

Efter en ny upphandling på tågtrafiken till Övre Norrland, 2008, bestämde det nya driftbolaget sig för att inte stanna i Nattavaara. Dirks gäster, som alla kommer med tåg från tysktalande Europa, skulle nu få hoppa av flera mil bort. Han tyckte förstås det var helgalet. Och den fighten vann Dirk, eftersom det stod i Trafikverkets trafikplan att Nattavaara station skulle trafikeras. Sedan dök nästa utmaning upp, lanthandeln lades ned 2012. Efter nio månader hade Dirk och de andra i den ekonomiska föreningen ordnat så att den gick att starta upp igen. Genom att sälja andelar fick de in 400 000 kronor, Gällivare kommun stoppade sedan in lika mycket. 200 andelar á 2000 kronor. Dirk hade skickat ut nyhetsbrevet till sin besökslista. Besökarna köpte 70 andelar innan någon i Nattavaara köpt en.

– Det var väl dels en kul grej att äga en del av en lanthandel ovan Polcirkeln, dels ett ställningstagande och ett engagemang för en plats de gillade. Vi har många återkommande gäster. 

Idag finns det en dygnet-runt-öppet lanthandel Nattavaara. Den har gått bra i många år. Pandemiåret var det bästa någonsin, men kriget i Ukraina och världsekonomin har gjort det tufft de senaste åren. Men självscanning och de generösa öppettiderna har gett nytt liv till butiken.

– Nu har vi personal fler timmar än tidigare. Däremot har vi kunnat ta bort öppettider när det krävs OB vilket sparar pengar. Numera hinner folk som pendlar alltid handla hos oss ändå. Det är otroligt bra.

– På sommaren klarar sig butiken bra, för då är det många stugägare som är här. Det är vintern som är tuff. Men då står Solberget, vår anläggning, för 15 % av omsättningen.

Ett annat exempel på besökarna i Solbergets engagemang och betydelse är sommarcaféet i Nattavaara. Caféet drivs av hembygdsförening, men åren höll på att ta ut sin rätt. Något var tvunget att göras för att få personal till caféet. Dirk mejlade sin gästlista om någon var intresserad av att hjälpa till att driva caféet.

– Så i år händer något speciellt. Hon som var vår första volontär, för mer än 15 år sedan, kommer nu tillbaka och driver caféet hela sommaren med sin familj.   

Och när ändå en lanthandel är på tapeten. Klassiska Holmas i Kangosfors har funnits där sedan 1798. (Det är femtio år innan Seattle eller Vancouver blev till som städer, för att nu ge ett perspektiv). På grund av sjukdom i familjen gick det trögt för de tidigare ägarna. Sara och Johan Väisänen, som driver Explore the North och har anläggningen Pinetree Lodge i Kangosfors, såg det som hände. En lanthandel är central för bygdens sociala liv.

– En dag frågade jag ägarna om de behövde hjälp och ganska snabbt stod det klart att Sara och jag också skulle driva en lanthandel, säger Johan Väisänen.

– Det gjorde förstås att vi kunde ha en del av personalen anställda på ett annat sätt. När de inte var på lodgen så kunde de vara på lanthandeln.

– Men ganska snabbt förstod vi också att för att en lanthandel ska gå bra så måste ägarna vara på plats där i butiken. Det kunde inte Sara och jag vara på samma sätt

– I stället blev det så att vi kunde sälja tillbaka lanthandeln till några som kunde satsa. Vi hann göra en del investeringar och på något sätt rädda kvar affären i byn.

– Nu har Kangosfors en lanthandel som också är dygnet-runt-öppen. Men om du vill träffa folk är det förstås bäst att vara där på dagen. När byn lever.

Lär dig mer om Care for the Arctic – it’s our home

Care for the Arctic är en gemensam arktisk agenda med tillhörande verktygslåda för vårt arktiska resmåls huvudintressenter – besöksnäringen, resenären och samhällets aktörer/möjliggörare – som adresserar de identifierade utmaningar som vi tillsammans står inför, lokalt och globalt. Socialt, ekonomiskt och miljömässigt. Du kan läsa mer om agendan här.